I många år har vissa ämnen varit mer eller mindre tabubelagda i svensk politik att föra samtal om eller debattera kring i en öppen och konstruktiv diskurs.
De flesta försök har snabbt avfärdats med olika etiketter eller färgsättningar.
Konsekvenserna leder snabbt till tystnad eller knutna händer i byxfickorna. Ilskan att känna sig krympt eller förminskad växer snabbt till okontrollerade trådar på olika sociala mediekanaler.
Ett tydligt exempel på konsekvensrna av en strategi vilken endast har till syfte att stänga ute en grupp människor är skuld och skambeläggning av de människor vilka tillhör Sverigedemokraterna. Allt sedan deras inträde i riksdagen 2010 med en röstandel av 5,7 % av väljarna har effekten av isolering och beröringsskräck fått motsatt effekt än den som man ville uppnå.
Vid senaste riksdagsvalet erhöll detta parti 17,53 % av väljarstödet. Ökningen var 3 ggr den nivå man erhöll 2010. Det borde stå utom allt tvivel att en fortsatt beröringsskräck endast göder tillväxten av nya sympatisörer.
Vad som är underligt och förvånansvärt är att inget parti vågat/vill utmana Sverigedemokraterna att ta ansvar för sina åsikter och dess samhällseffekter i stort och smått. Det kan man endast göra om de aktivt är med i beslutsprocessen enligt de förutsättningar valresultatet ger dem rätt till.
Samtala med någon eller några för att lyssna och argumentera sakligt är grunden för framgångsrik diskurs och är inte det samma som att debattörerna är överens. Men i sakpolitiska frågor där man finner samförstånd och lösningar, är genomslagskraften i besluten betydligt högre än strategin som innebär att ”skuld och skattebelägga” sina politiska motståndare.